Att vara främling i mitt eget land

Att vara främling i mitt eget land

Stort tack till ”The Art of Autism” för deras fina hemsida och för att jag fick dela mina tankar med dem om livet på autismspektrat, återhämtning från psykisk ohälsa, tecknandet och att göra allt det tillsammans med Gud. Den här kombinationen är inget problem för Gud, men det skapar förvirring här på jorden både för mig och människor i min omgivning. 

Originalinlägget kan läsas här: https://the-art-of-autism.com/a-stranger-in-my-own-country/

När jag studerade och arbetade utomlands fick jag ofta höra att jag var annorlunda. Inte så konstigt för jag var ju från Sverige. Det skapade nyfikenhet, frågor och intressanta diskussioner. I Sverige sade människor ofta att jag inte betedde mig som svensk och resultatet av det har varit förvirrande, en känsla av att vara en utomjording. Det gör mig mer till en utlänningen i mitt eget land än när jag verkligen var i ett annat land. När jag kom till tro på Jesus var jag plötsligt en del i en ny familj av troende. Att umgås med människor med samma tro har visat mig att det är mer komplicerat än så. Nyligen läste jag en bok ”Autism and the church” av Grant Macaskill. I den boken beskriver han väldigt väl vad jag har mött. 

Det svenska lagsystemet förbjuder diskriminering och stigmatisering, men vi människor är begränsade. I verkliga livet diskriminerar vi både andra och oss själva. Vi vill inte, men kanske behöver vi kategorisera för att hantera det vi inte känner igen. Det finns en skillnad mellan att kategorisera och diskriminera, men jag är inte säker på när vi passerar den gränsen. Min första man kom från Nigeria. När vi träffade hans vänner från Afrika kallade de mig ”den där”. Jag var inte värd ett namn. Jag var vit. När jag arbetade i Kina tog människor tag i mitt blonda hår och kallade mig vit djävul – jag tillhörde inte dem. 

Vi skapar grupper och föreningar som grundar sig på bland annat etnicitet, speciella intressen, utbildning och kön. Alla dessa grupper skapar en känsla av tillhörighet. Vi människor behöver tillhöra något. Personligen upplever jag det vilsamt att vara med i ett autistiskt nätverk. När vi då och då möts känns det som att komma till något jag kan relatera till. Då upplever jag verkligen en genuin känsla av förståelse. Om det är vad personer som inte är autistiska känner när de dricker kaffe med sina kollegor eller befinner sig i de sociala sammanhangen en församling erbjuder förstår jag varför de upplever det avslappnat. 

När jag var 46 år och fick diagnoserna Aspergers syndrom och Attention Deficit Disorder  valde jag att berätta det för min omgivning. För att öka medvetenheten och kunskapen om vad de här diagnoserna i verkligheten innebär har jag hållit föreläsningar och satt igång diskussioner. Mitt val att dela med mig har skapat positiva reaktioner, men också diskriminering och stigmatisering. Psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsavvikelser och en tro på Gud skapar ofta en reaktion av någon form även om det inte har varit mitt syfte. Det här är mitt sätt att vara en del av den värld vi har en likvärdig rätt att vara delaktiga i – att lyssna och dela. 

Redan som liten visste jag att något inte var rätt med mig eller med min omgivning. När jag beskrev känslor och situationen fick jag ofta höra ”det är fel” eller ”så tänker man inte”. Det var som att leva i en parallell värld. När jag blev äldre kallades jag annorlunda, inte som andra, originell eller något liknande. Idag kallas det autismspektrumtillstånd (AST) och Attention Deficit Disorder (ADD). Jag är varken speciell eller unik – varje människa är det – men åt mig har givits en annan varseblivning som kan värderas positivt eller negativt. Mitt liv hade varit annorlunda om min familj och jag hade vetat vad AST och ADD är när jag växte upp. Troligtvis hade jag intre drabbats av så svår psykisk ohälsa som jag gjort. Kanske hade jag inte ersatt mitt sanna jag med en kopia skapad av andras signalement av mig. Jag vill tro att den kunskap vi tillsammans besitter och delar med oss av idag kommer att hjälpa kommande generationer.

Om jag hade vetat att jag inte hade ett intuitivt filter de flesta andra har som kan filtrera in och ut de intryck som möter oss genom våra sinnen (hörsel-, syn-, känselintryck och överföringen av känslor från andra människor) kunde jag fått hjälp att hitta strategier att minimera den stress och ångest det ger. Det som skapade glädje och energi hos andra dränerade mig. Jag deltog för att få vara med ovetandes om vad som urlakade mitt sinne och ökade på känslan av att komma från en annan planet. Idag vet jag att jag inte kan genomskåda om det är andra människors känsloläge eller mitt jag upplever, något jag delar med en del andra autister. Även den automatiserade förmågan att läsa av kroppsspråk som andra kan göra saknas hos mig. Det här skapar en konstant känsla av att leva i förvirring och osäkerhet eftersom det aldrig är fullt möjligt för mig att faktiskt förstå vad som verkligen sker omkring mig. När jag ställer frågor om det får jag oftast bara höra att jag missförstår utan att få en förklaring till vad jag missförstått. Det är något som skapar en stark upplevelse av panik. 

Det är svårt att säga hur mycket AST har bidragit till mitt behov av att finna en bestående tillhörighet och mitt sökande efter Gud. Vad jag vet är att det sökandet har påverkat allt jag gör. Så långt tillbaka jag kan minnas har något inom mig om och om igen ställt frågorna ”Vem skapade mig?” och ”Varför?” Innan mitt möte med Jesus i Kina var jag engagerad i buddhismen läran och i ”Vägen” beskriven av Lao Tzu. Efter det att jag mött Jesus har jag försökt förstå vem han är och vad han har gjort genom att läsa bibeln i olika kristna sammanhang. Det jag idag förstår är att han är väl gömd bakom olika teologier. Efter 28 år har jag börjat bryta mig loss från alla dessa och vandrar själv med honom och läser hans ord tillsammans med honom. Gud har inga problem att kommunicera varken med mig eller någon annan. Han känner oss. Däremot är vi ofta bundna, omringade och kanske födda in i religiösa mönster som både kulturellt och ideologiskt styr bedömningen av vad som är sanningen. Bibeln uppenbarar en djup, träffsäker kunskap och förståelse av människan till kropp, själ och ande. Idag skrivs långa vetenskapliga avhandlingar medan bibeln faktiskt beskriver dessa med i bara några få meningar.

Min hjärna behöver finna en logik för att förstå en abstraktion. Det som varken kan ses eller är konkret behöver bli visuellt synligt för mig. Gud vet det. En vän till mig tog mig med till en man i vilken Jesus var synlig. Hans namn var Pin Laoshi. Vi möttes en halvtimme i hans hem. Ett hem som saknade fönster och vars golv bestod av stampad lera. Han hade en säng och två stolar. När vi anlände satt han på sin säng och lärde en pojke hur han skulle minnas bibeln utantill. Under de trettio år han spenderade i fängelset hade de torterat honom tills han förlorade synen medan hans fru dött i en annan cell. Varje dag, under de trettio åren, hade han ett val – att verbalt avsäga sig tron på Jesus och gå därifrån eller att inte göra det och stanna kvar. Från den här mannen utstrålades ett ljus, en glädje, en frid som vittnade om att Jesus levde i honom. Det var så påtagligt att alla tvivel om att Jesus verkligen flyttar in i oss när vi ber honom om det försvann. Det här mötet har burit genom år av förvirring – jag har aldrig kunnat släppa vetskapen om att han lever i var och en som tror. Det som förvirrat mig är att den ytterst sällan är visuellt synlig i hans barn. Idag förstår jag varför. 

Mötet med Pin Laoshi gav mig oanad kraft och klarhet, men att möta människor är alltid stressfylld för mig. Varje människa jag har mött och möter ger mig någonting samtidigt som det dränerar mig och skapar en förvirring som oftast försätter mig i ett tillstånd av påtagligt otrygghet. Även om andra uppfattar mig som ”normal” så är jag inombords förvirrad, splittrad, rädd och otrygg. Det betyder däremot inte att jag inte vill träffa människor, jag behöver bara – iallafall delvis – få göra det på mina villkor. 

Hur mycket jag än kommer att försöka smälta in i den icke autistiska världen omkring mig så kommer jag alltid att vara autistisk. Den här världen kommer att fortsätta fungera på ett sätt som för mig är väldigt ologiskt. Det vedertagna sättet att socialt interagera med varandra kommer med all säkerhet att förbli ett främmande språk för mig. Livet jag lever här kommer att fortsätta vara en serie av händelser som jag, ärligt talat, oftast aldrig förstår syftet av. På ett eller annat sätt kommer jag och människorna jag delar vardagslivet med alltid att behöva förhålla oss till den verkligheten. 

Min tro och livet i Jesus utesluter inte övermäktiga utmaningar eller min personliga oförmåga att hantera dem. Jag ber om att paniken som jag ofta upplever när jag möter situationer som vill övermanna mig ska lägga sig ju mer jag lär känna honom. Dessa utmaningar, om än så fyllda av skräck, förluster och sorg har fått mig att möta både min svaghet och den styrka som Jesus är. Idag förstår jag att missförstånden jag mött och möter inte är något annat än att våra tankebanor aldrig är samstämmiga utan fungerar på olika våglängder. Den sanningen öppnar upp för oanade möjligheter bara vi vågar ta till oss den sanningen. 

Det finns en anledning till varför vi är skapade unika. Vårt utseende, våra personligheter, passioner, förmågor och oförmågor är olika och vi har tilldelats olika sätt att kommunicera det till vår omvärld. Vissa använder det talade språket medan andra föredrar det skrivna. Vissa använder det synliga – konst, dans, teater, pantomim, mode medan andra använder det hörbara – musiken, instrumenten och rösterna. Det finns människor som har ett utsökt smak och luktsinne. Bland oss finns de som ser jorden utifrån siffror medan andra upptäcker detaljer i naturen som är dolda för de flesta av oss. 

En kvinna som studerat bildterapi hjälpte mig i en väldigt svår situation genom att säga till mig att jag skulle pröva att måla. När jag följde hennes råd hittade jag, efter 55 år, mitt sätt att kommunicera på. Det sättet gjorde det möjlighet för mig att till slut se mig själv. Ritandet är början till att lyfta av de lager av skuld, skam, ångest, panik, depression och andra människors uttalanden som lagts över mig. 

Bilderna jag ritar är mina ord, en reflektion av mig. 

Det äkta konstverket, konstens mästerverk, är inte vad vi gör eller hur vi gör det, vilken titel vi har, grupp vi tillhör eller diagnos vi har. Mästerverken är vi, du och jag, som vi är. 

Mitt namn är Lotta Wadsten Bynert. Jag bor i Småland, Sverige och mitt modersmål är svenska. 

Jag föddes i Sveriges huvudstad och växte upp med min pappa, mamma och yngre syster. Den tid i vilken jag växte upp var exemplarisk för mig. Skolor var betydligt mer strukturerade och det var inte alls ett sådant inflöde av mediapåverkan i mitt liv som det är nu. När biblioteken stängde på lördagarna så begränsades också möjligheten att samla fakta till det jag kunde få via personliga samtal med människor. 

Min pappa fick möjligheten att arbeta ett år på Brown University i Rhode Island och vår familj blev alla inbjudna att följa med honom. Då var jag nio år. 1978 återvände jag till USA. Den gången som utbytesstudent i Ellicottville Central High School, New York State. 

Min familj kunde inte ha varit bättre, men trots det upplevde jag mig utanför och som att min omgivning inte tillhörde min värld. Det är svårt att förklara min varseblivning. Kanske det bästa sättet ändå är att beskriva det som att leva i en värld som jag inte var skapade att leva i. Som 12-åring började jag röka hasch, marijuana fanns inte att köpa i Sverige då. Det slutade jag med först under mitt år som utbytesstudent och ersatte det beroendet med en ätstörning – anorexia – som nästan tog livet av mig. Genom att äta tämligen normalt tillsammans med andra gömde jag problemet och lugnade min omgivning. Åren jag var mellan 20-30 år arbetade jag på hotell, restauranger och som reseledare, alltid på gränsen till utmattning. 

För att hantera livet reste jag och satt ensam på olika platser dit ingen kunde nå mig. 1987 reste jag till Kina med syfte att finna Gud i deras religioner och kloster. Kina fascinerar mig fortfarande lika mycket som då. Under min första resa mötte jag en man som presenterade mig för rektorn vid Jianghan University, ett universitet i Wuhan. Där blev jag erbjuden ett arbete som lärare i turism med inriktning på mottagande och guidning av västerländska turister vilket jag tackade ja till. Mitt under tiden för demonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989 mötte jag Jesus. 

Jag åkte hem, gifte mig och vi fick en son. Året efter hans födelse tvingades jag lämna min man tillsammans med vår son, en berättelse som inte är bara min att dela med mig av. Det slutade i skilsmässa och jag var en ensamstående mor med ett mycket tungt bagage att hantera. Trots deltidsjobb slutade det med sjukskrivningar. Sökandet efter vem Jesus var fortsatte genom att jag helhjärtat och grundligt testade olika teologiska perspektiv presenterade för mig i ett letande efter den frihet jag så desperat längtade efter. I den röran gifte jag om mig. Mitt sökande fortsatte. 

2004 föreslog min läkare att jag skulle gå igenom en neuropsykiatrisk utredning då hon misstänkte att jag hade Aspergers Syndrom. Jag tackade ja till det. 2007 fick jag reda på att orsakerna/ rötterna till mitt mående med stor sannolikhet berodde på det faktum att jag uppfattade världen annorlunda. Plötsligt var jag funktionshindrad. Jag hade en kombination av både Aspergers Syndrom och Attention Deficit Disorder (ADD). 

Genom allt detta har jag jobbat med olika saker, men först efter diagnosen kunde jag hitta sätt att undvika upprepade utmattningsdepressioner, men saker hände och plötsligt blev min diagnos orsaken i omgivningens ögon. Det har fått mig att använda min erfarenhet att undervisa genom att, på olika sätt, dela med mig av mitt eget liv och mina erfarenheter för att skapa medvetenhet. Det har jag gjort i hopp om att vår gemensamma förståelse av varandra ska vara till hjälp för andra. 

Det senaste året har varit livsförvandlande. Jag har förlora allt samtidigt som jag lärt känna Jesus. Mitt i djup sorg har jag funnit livet självt. Det här året har varit kontrasternas år. Jag har börjat finna friheten.

Lotta Bynert Skriven av:

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *