Neurologisk storm 2

Plötsligt är det fullt. Huvudet känns som brinnande lava som måste släppas ut. Ingenting mer får plats. Helst vill jag dunka huvudet i något hårt så att skalpen spricker och lavan rinner ut. I den här situationen är cementerade väggar och golv alldeles speciellt lockande. Det känns verkligen som om min hjärna brinner. För mig handlar det bara om att släcka elden.

Vid en flytt hände det att jag gjort allt på en gång och skadade mig (jag fick åka in till sjukhuset för att jag slog i huvudet). Sista gången det inträffade hade jag behövt att någon med bestämdhet avbrutit det jag gjorde och inte godkänt att jag jobbade vidare utan hjälpt mig att lugna ner mig lite. Det jag vet idag är att jag aldrig kan lita på någons stöd, på samma gång som jag vet att jag inte klarar det utan min omgivnings hjälp.

Det här är den svåraste insikten jag fått i livet samtidigt som den också visat mig mitt behov av andra på ett sätt jag tidigare inte förstått. När vi pratar i termer som diagnoser, symtom och insatser är det lätt att vi använder en massa ord och teorier, men egentligen handlar det om att våga möta en annan människa där den är.

Lotta Bynert Skriven av:

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *