”Varför har du skapat mig?”

Att bevisa Guds existens och att det som står skrivet om Jesus faktiskt är kärnan till sanning är omöjligt att göra. Gud säger att du måste välja trons väg för att få vissheten. Även om allt vi ser omkring oss vittnar om sanningen kan jag lätt bortrationalisera det. Varje människa som berättar för mig om dennes möte med Gud kan jag välja att ignorera. Det finns så många skäl för att inte tro i vår värld som är baserad på det vi kallar vetenskapliga bevis. 

Trots det är det ju så att ingen som inte tror kan bevisa någon annan rimlig förklaring som gör deras teori mer trovärdig. Som troende kan jag alltså påstå att jag vet, men aldrig få någon annan att tro. Guds val är att bara Han har den förmånen. Jag är kallad att berätta om vad jag tror på, men aldrig att tvinga någon annan att tro. 

Jag har alltid undrat varför Gud skapade mig. Jag vet – vi ska fortplanta oss. Det är en synnerligen legitim anledning. Då kommer min nästa fråga – måste jag verkligen ha förmågan att komplicera livet så mycket för att reproducera? Djur gör inte det. De lever bara. Kanske var det en av anledningarna till varför jag drogs till de österländska religionerna. Att leva i nuet attraherar. Mindfullness attraherar. Det finns en anledning till varför de österländska tankegångarna fått så stort inflytande i den västerländska kulturen. När jag insåg att Jesus Kristus var sanningen blev mitt liv svårare. Det enda jag inte kunde göra väl jag hade accepterat den sanningen var att ignorera den. Jag hade ignorerat saker förut, men det här kunde jag inte vända ryggen till.  

Varför skapade Gud mig? Jag har aldrig förstått var min plats är här på jorden och ju äldre jag blir desto meningslösare tycks det mig. Skapade Gud mig för att tillhandahålla något? I så fall vad? Jag har hört människor säga att de tycker om, även älskar, mig, men jag har kommit att inse att det ofta är något jag förser dem med som de tycker om. När jag inte kan förse dem så är jag inte av något betydande värde. Ingen har accepterat mig för den jag är. Jag har ofta blandat ihop deras tycka om och älska med acceptansen för den jag är. Gång på gång har jag erfarit hur fel jag haft. Det här är en av anledningarna till mina aggressiva självmordstankar. Häromdagen konfronterade jag de här tankarna. Det var faktiskt första gången jag sökte efter svaret i Gud ord. Det finns många dolda tankar som berör frågan om vår existen, men bara två personer som jag finner tar upp frågan mer konkret. Solomon och Paulus. Jag tror att de levde med frågan lika nära som jag har gjort i hela mitt liv. Det var väldigt spännande att upptäcka att ingen av dem hade nått fram till ett bra svar.

Solomon gjorde en grundlig utredning och i hans slutsats redovisas i Predikaren sista två meningar ”Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, det gäller alla människor.” Han ger också sin förklaring till varför han drog den slutsatsen ”För Gud ska föra fram alla gärningar vid domen, med allt som är fördolt, både gott och ont.” Solomon perspektiv var det synliga och uppenbara för oss här på jorden. Det under solen. Han tog inte riktigt med Gud i sitt sökande annat än i förhållande till den slutliga domen. Vad Solomon beskriver har varit den stävan som jag misslyckats med gång på gång. 

Paulus har en mycket annorlunda tanke ”För mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här i kroppen innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag ska välja. Jag dras åt båda håll. Jag har en längtan att bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det mer nödvändigt att jag får leva kvar här i kroppen.” Han ville inte vara kvar här på jorden. Han visste var han hörde hemma och ville vara med Kristus. Paulus uttrycker en kärlek som visar på hur nära han var Kristus, att han och Kristus Jesus var sammanbundna på ett djupt, fullkomligt sätt. Han skriver inte om dom och fruktan utan utifrån en längtan. 

Det kändes tryggt att veta att Paulus kände som jag gör nu. Jag kommer aldrig att veta varför Gud placerade mig här. När jag möter Honom kommer det här inte att vara en fråga jag minns eller kommer att ställa. De här senaste månaderna har jag insett att jag inte behöver svar på allt eftersom Han vet. Frågan ”Varför har du skapat mig?” kommer att försvinna ut i evigheten obesvarad och den vetskapen är jag tillfreds med. Han har gett mig ett tillstånd av vila i sinnet och hjärtat som är det enda svar jag behöver. Kanske fick Paulus samma svar av Honom ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.”

Lotta Bynert Skriven av:

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *